Tidigare har vi publicerat några kapitel ur Blot-Svens mästerverk "Pallen, varför?"och vi förtsätter nu med detta med ännu ett halvmoget kapitel om livet och trötta regissörer.
"Jag hoppade på tåget med låga förväntnigar på maten och två säckar jordnötter. Letade mig fram till platsen och mördade de trettielva dvärgarna som gett mig en sådan huvudvärk sedan 30-talet. Möttes av en del frågande och erotiska blickar men jag ignorerade detta och pissade således på mig utan skam. När vi nådde atmosfären knäcktes barnen och jag kravlade mig vidare i denna förskräckliga sörja av ruttnande sydamerikanska flygplatser och tonfisk. Jag träffade där flera riksdagsledamöter som rökte heltäckningsmattor och berättade hemska historier. Mitt tidigare rykte som medelhavstrut var nu något som jag inte kunde dölja längre, detta insåg snart de kinesiska katterna varpå jag hoppade. Ramlade mot ingenting, ett gigantiskt svart hål med en sannolikt förbannad kosmonaut i.
När jag väl landade var det så jävla skitkallt. Fy fan. Helvete. Skruvmejsel. Men under detta täcke av avföring upptäckte jag något helt otroligt. Reklampelaren hade alltid existerat, här! Så långt från civilisationen som en snabb spårvagn kan komma på en kvart. Jag började nu att äta mig mätt på den underbara frukt som pelaren hade att erbjuda. Kanske var det inte helt rätt då det senare visade sig att det var getter och hästar som uppfört en liknande byggnad i Katmandu. Tjernobyl får vänta!"
Frågan vi har att ställa oss nu är; varför ville han alltid ha äpplet i handen? Kanske blir denna panikartade fråga ett exempel. Vi kan ju alltid hoppas.
Peace, jao.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar