"Nu jävlar blir det åka av!"

Skrek Anna-Lisa i mitt öra. Jag ignorerade henne och det faktum att en grovkalibrig sydafrikansk pjäs var riktad mot min tinning, detta pga hennes attityd till skaldjur. In stormar just då Ruben, kocken, och utbrister med stort besvär: "Rakade munhålor och schackpjäser!", varefter han snabbt begav sig söderut. Han fann där lyckan hos Staffan, som lämnat sitt mandat i Leksands kommun pga den överhängande hotbilden mot fisken. That's right, fisken.

Hursomhaver diskuterade jag och kantarellen vidare om hur betongen och gröten var hans livs stora berusningsmedel. Han fann det ytterst spartanskt och körde över kärringjäveln. Granatregnet som infallit tidigare under dagen kändes nu väldigt avlägset och kaffet hade kallnat. Precis som jag ville ha det. Äntligen kunde kantarellfan säga vad han egentligen menade. Han menade på att hästskiten var gammal, vilket jag inte höll med om. Han blev rosenrasande och petade i sanden med pinnen han införskaffat. Den var faktiskt rätt söt med allt blod och mandelmassa. "Han är överallt!", utbrast kinesen plötsligt. "Va? Hur?" replikerade Jonas. "Orkaner! Gislaved! Kokta flmkrönikörer!" sa svampen. Han hade rätt! Det stämmer, allt har ett samband! Tumören var en potatis.

För er snilleblixtar som inte redan listat ut det är ovanstående text en avskalad avbildning av Hasse. Måhända dyker han upp igen.


Se upp för Yngve och häcksaxen!!!!